I går hade vi vårt årsmötesseminarium ”En stad för alla”. Bilden av människor i social utsatthet belystes från olika perspektiv. Ulf Kristersson (m) Stockholm stad, Anders Johansson (s) Sigtuna, Marika Markovits, Stockholms stadsmission och undertecknad berättade om vad vi gör och vad vi vill göra mer.
Engagemanget och intresset i rummet var stor bland åhörarna, som primärt bestod av medlemmar, dvs fastighetsägare. Det är inte så konstigt att frågorna engagerar, för de allra flesta har nog någon erfarenhet i den egna familjen, hos vänner eller i den nära omgivningen som gör att man har berörts av social utsatthet i någon form. Och inte minst, kanske ser exempel på detta dagligen bara genom att vistas i storstan.
Under kvällen hade vi den sedvanliga årsmötesmiddagen, där god mat och dryck serverades, och sällskapet var muntert. Min känsla av att tillhöra en priviligerad grupp var starkt närvarande hela kvällen. Tankarna gled över till de som aldrig fått vara med, till de som inte kan klaga över ett jobb som tar för mycket tid, som inte har att prioritera och välja bort sociala evenemang och att träffa alla vänner, just för att de är så ensamma.
Det är lätt att bli tungsint och känna att det inte spelar någon roll vad jag gör, för misären är så stor och hopplös. Men det stämmer inte. Det spelar roll vad du och jag gör, såväl i det lilla som det stora. Att bemöta sin omgivning med respekt och värdighet, oavsett den personens bakgrund och levnadsbetingelser, är ett första steg till att bidra till att skapa ett bättre samhälle och en stad för alla. Ett sätt att ta samhällsansvar.