Tisdag eftermiddag, 16:57. Telefonen ringer när jag kliver ur bilen med sonen och hans kompis som fått följa med hem från fritids. Ser vem som ringer och bestämmer mig för att svara – trots att jag samtidigt måste övervaka två ystra 7-åringar som springer omkring i garaget och busar. Rösten låter upphetsad – nervös. ”Jag är på väg nu. Fullmäktige börjar kl 17. hör av mig så fort beslutet är taget. Någon gång efter sju.”
Det dröjer mycket längre än så. Kl 22:18 ringer telefonen igen. Samma röst. ”Det gick bra! Fullmäktige antog förslaget. Nu kan vi gå vidare. Men det var en tuff debatt.”
Våndorna är stora vid ett förändringsarbete. Hur många gånger har jag själv inte erfarit det. Att vara en av få som arbetar med en fråga. Och brinner av övertygelse att detta är rätt. Men där det krävs att alla känner detsamma, för att det ska kunna leda till förändring i dess sanna bemärkelse.
Jag vaknar nu på morgonen, och det första jag känner när jag tänker på gårdagen är beundran. Förändringsarbete kräver mod och starka värderingar. Jag känner beundran för de inom Hyresgästföreningen som faktiskt vill. Och som arbetat så hårt för att få med sig sin egen organisation.
Jag kan idag inte sia om framtiden och säga helt säkert vad det kommer att leda till. Men ett vet jag. I går kväll togs ett viktigt steg för att hyresrätten på sikt ska kunna bevaras. Och utvecklas.