Utredningen kommer också fram till att de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll inte heller är förenlig med EG-rätten. Ett land kan inte ha en lagstiftning som innebär att vissa företags priser ska vara bestämmande för andra företags priser. Särskilt som de kommunala företagen inte har någon skyldighet att sätta hyror i enlighet med bruksvärdet, dvs i enlighet med hur hyresgäster i allmänhet värderar olika bostäders egenskaper.

Utredningen kommer också fram till att den kommunala självkostnadsprincipen inte gäller bostadsuthyrning, något som för övrigt riksdagen tog ställning till redan 1993. Utredningen bekräftar därmed vår uppfattning att de fundament som den svenska formen av hyresreglering vilar på måste ändras. Samtidigt som det är positivt att EG-rätten och en statlig utredning bekräftar våra välgrundande ståndpunkter, kan man reflektera över att det ska behövas. Nog borde det väl vara självklart att kommuninvånarnas medel inte ska användas för att ge sådant konkurrenssnedvridande stöd som avsevärt försvårar för privata företag att bidra till en väl fungerande bostadshyresmarknad. En sådan svensk modell kan inte försvaras.

Därför är det naturligt att utredningen föreslår att kommunala bostadsföretag ska agera ”affärsmässigt”. Det gäller även hyressättningen, vilket innebär att ett kommunalt bostadsföretag förväntas sätta hyror som speglar hyresgästernas efterfrågan och värderingar av olika egenskaper i bostadsområden, fastigheter, lägenheter etc. Då skulle vi få en hyressättning som speglar bruksvärdet på det sätt som det var tänkt när bruksvärdesystemet infördes för fyrtio år sedan. På att antal orter är en sådan ordning redan allmänt accepterad, även av Hyresgästföreningen, för att få rättvisa hyresskillnader och förutsättningar för önskvärd nyproduktion. På andra orter, och inte minst på Hyresgästföreningens Riksförbund, målas en sådan ordning upp med traditionell skräckpropaganda som den värsta av världar där ingen kommer att kunna bo. Utredningen är noga med att eventuell hyresanpassning ska ske i ordnade former och framhåller det kollektiva förhandlingssystemets betydelse. Man föreslår dessutom en förstärkning av hyresgästers skydd genom en övre gräns för årliga hyreshöjningar – ca fem procent med nuvarande inflationstakt. I praktiken innebär det ca tre procents utrymme för hyresanpassningar efter den hyreshöjning som behövs som kompensation för kostnadsökningar.

Vi är kritiska mot att utredningen föreslår att skyddsregeln även ska gälla uthyrning av lediga lägenheter. Det omöjliggör hyresanpassning enligt den s k Malmö-modellen som lovordas av alla inblandade.  Bortsett från denna ”skönhetsfläck” är utredningens förslag ett viktigt steg mot en väl fungerande hyresmarknad. Det är svårt att se hur någon som värnar hyresrätten ska kunna ha några sakliga invändningar. Det är viktigt att vi inom organisationen nu är aktiva och förklarar betydelsen av att de föreslagna förändringarna genomförs om Sverige ska kunna få en fungerande hyresmarknad. I det arbetet är det viktigt att förklara att kommunerna kommer att kunna driva en social bostadspolitik, med stöd till svaga hushåll, även i framtiden. Skillnaden är att den kommer att drivas öppet av kommunen och inte dolt i bolaget. Jag tror att även detta är en förbättring.

Per-Åke Eriksson, VD Fastighetsägarna Sverige