Mia Enayatollah, informationsdirektör

Kombinationen av stora temperaturväxlingar och frikostig nederbörd har lett till att faran för fotgängare att träffas av fallande snö och is från tak nu är extremt hög. Fastighetsägaren är ansvarig för att skotta rent på taken. Samtidigt måste det finnas väl utformade varningssystem som kan hjälpa fotgängaren att gå där det är som säkrast. Vi har i samarbete med en annan aktör på marknaden tagit fram ett varningssystem – Isidor. Användandet av Isidor kan inte garantera att en olycka aldrig sker, men den är genomtänkt och lättanvänd.
 

Läser i dag ett förslag från Mats Odell om att göra intäkter vid andrahandsuthyrning skattefria. Detta kan vara ett bra förslag som ökar antalet lägenheter att hyra. Jag tänker då främst på att fler bostadsrättsägare skulle bli intresserade av att hyra ut sin lägenhet i andra hand. Visserligen måste styrelsen i slutänden ge sitt godkännande, men fler kanske ställer frågan.

För det är ett givet faktum att det inte enbart går att lösa efterfrågan på bostäder enbart genom nybyggnationen. Det befintliga beståndet måste utnyttjas mer effektivt för att ekvationen ska gå ihop.
 

Regelverket som berör bostadsmarknaden behöver reformeras. Frågan har belysts otaliga gånger från forskarvärlden – nu närmast än en gång av Stellan Lundström.
 

En fungerande bostadsmarknad behövs för att möta den enskilda individens behov av ett boende som passar livssituationen. Men det behövs även för samhällets behov av tillväxt. En fungerande bostadsmarknad innebär att det finns en rörlighet så att företagen kan rekrytera, så att universiteten kan locka till sig studenter, och att vi inte behöver begränsas till landets gränser när arbetskraft behövs.
 

Arbetsdomstolens utslag i den s.k. Lavaldomen i går var ett välkommet beslut. Inte bara för att den stadfäster en viktig princip till gagn för en av EU:s grundprinciper om den fria rörligheten. Men också för att den konkret har bäring på förutsättningar för byggande i Sverige. Den som vill bygga nytt behöver ha tillgång till en konkurrensutsatt marknad där utbudet av leverantörer inte bara begränsas inom landets gränser. Månne kan det även bidra till en ökad produktivitet i byggsektorn – något som många aktörer inom bl.a. fastighetssektorn efterfrågar.

Hur ska Stockholm se ut i framtiden? Vilka behov har stockholmarna? Detta och många andra frågor diskuterades vid ett seminarium vi arrangerade i dag. Det var spännande att höra Martin Rörby från Skönhetsrådet och Gustav Svärd från Yimby (Yes-in-my-backyard) nästan rörande överens om behovet att Stockholm utvecklas. Så överens att vår vd Christer Jansson ställde den retoriska frågan ”och vad är ni inte överens om”.
 

Det var också positivt att  höra Kristina Alvendal (m), Teres Lindberg (s) och Per Ankersjö (c) vara så överens kring vikten av att Stockholm utvecklas. Att det finns en rad outnyttjade områden som med kreativa idéer kan skapa stadsutveckling. Så att vi kommer ifrån ett statiskt sätt att tänka och röra oss i termer av inner- och ytterstad och i stället får ett Stockholm.
 

Utan de fyra arkitektbyråer som inkommit med varsitt tävlingsbidrag till vår tävling om Stockholms utveckling hade dagens diskussion onekligen varit mycket fattigare och visionslös. Att dagens diskussioner blev så spännande beror på att vi hade samlat branschen, politiker, arkitekter och tjänstemän. Detta visar vikten av kraftsamling och samarbete över yrkesgränserna för att nå förändring.
 

Läser på SBC:s blogg ett inlägg med budskapet att ingen vill bo i hyresrätt. Häpnar över argumenten. Vet inte vilka undersökningar Mats Lindbäck läst, men de jag har läst (och låtit genomföra) visar att hyresrätten visst är attraktiv och efterfrågad – mycket beroende på vilken fas i livet man befinner sig i. De flesta unga vill bo i hyresrätt. Hyresrätten kräver ingen egen kontantinsats och det är enkelt att flytta den dagen man vill till annat boende eller annan ort. Är man ung är man ofta mer rörlig och söker flexibilitet i tillvaron. Därtill svarar de unga i vår senaste undersökning, Länka in ungdomarna att de uppskattar den högre servicegraden – att man slipper ta stort ansvar för inre underhåll – som hyresrätten erbjuder.

Däremot stämmer det att barnfamiljer i högre grad söker sig till eget boende i form av villa/radhus. Men det har ju ofta att göra med att man söker sig bort från stadslivet och söker ett mer barnvänligt område. Av den anledningen är det utmärkt att det finns en mångfald av upplåtelseformer på marknaden, så att människor kan välja. Problemet är dock att bostadsmarknaden i dag inte kan erbjuda ett fritt val. Bostadsrätter och villor finns det gott om. Hyresrättsmarknaden, däremot, håller på att försvinna, på grund av att det inte är lönsamt att förvalta och äga hyresbostäder. Det är inget fel i att hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, givet vi hade en fungerande marknad. Problemet i dag är att hyresrätter omvandlas i en högre takt än nödvändigt, för att fastighetsägare ger upp. Att SBC applåderar den utvecklingen är beklagligt. För då ser man inte till ungdomars behov, eller företagen som vill rekrytera arbetskraft från övriga landet, eller till studenter som söker sig till Stockholm för att studera men inte finner någonstans att bo.
 

Måndag kväll – sitter ensam kvar på kontoret och jobbar. In kommer ett mail, skrivet på engelska, från en förtvivlad/desperat ”Andrew”. Han ber om råd hur han ska bete sig för att finna en bostad. Beskriver att han måst flytta sju gånger de senaste fyra åren. Beskriver hur han vid ett tillfälle vänt sig till en förmedlare av andrahandskontrakt, vilket slutade med att han betalade en masa pengar för en lägenhet han i slutänden inte fick hyra.

Jag lider med honom och kan inte låta bli att svara, trots att jag egentligen inte har tid. Försöker ge alla råd jag kan. Tipsar om att han kan försöka vända sig direkt till privata aktörer. Eller till Bostadsförmedlingen. Men undviker att skriva att jag tror det är lönlöst i ett kortare perspektiv. För Andrew har inte en chans. Han har inga kontakter. Och vad är fyra år i Stockholm mot den som stått i Bostadsförmedlingens kö i 15 år.

Stockholm är attraktivt. Stockholm behöver människor från andra länder. Stockholm behöver studenter och arbetskraft från övriga delar av landet. Och då måste Stockholm kunna erbjuda bostäder. Bostadsrätter finns det gott om. Men vi behöver även fler hyresrätter för den som inte kan eller vill investera i ett eget boende. Dagens situation är ett resultat av ett icke-fungerande hyressättningssystem. Systemet gör det olönsamt att förvalta bostäder och att bygga nytt. Detta system måste förändras.

Torsdag 20 augusti. Läser i tidningen att antalet påbörjade bostäder under första halvåret har halverats jämfört med samma period förra året. Samtidigt beskrivs visionen för ett nytt landmärke vid Ropstens tunnelbanestation – ett modernt bygge som ska rymma såväl galleria, kontor, bostadsrätter och hyresrätter. Om planerna godkänns kan bygget påbörjas om fem år.

Inget är i dag som det var i går. Vissa saker är bestående – att storstaden växer, att nya människor strömmar till, att behovet av nya bostäder ökar. Grundförutsättningar som beslutsfattare och alla de som redan verkar och bor i staden har att förhålla sig till.

En annan sådan grundförutsättning är det konstanta förändringsflödet. Inga betingelser förhåller sig statiskt, vare sig vi väljer att aktivt påverka eller ej. Att aktivt söka passivitet är också det ett val. Liksom att aktivt försöka motverka förändring. Det senare för att människan tycks tro att det råder en konflikt mellan att bevara det som är bra med att utveckla vidare.

Stockholm måste få förändras, utvecklas. Vi behöver såväl nya bostäder som väl fungerande kommunikationer. Tillika grönområden, mötesplatser och nya landmärken. Ett av våra politikers viktigaste uppdrag är därför att våga och uppvisa mod. Modet att driva förändring och gå steget före och inte enbart räkna rösterna inför nästa val.   

Tisdag 18 augusti. Semestern är definitivt över. Bilköer, lämna på dagis/skola, sammanträden, ledningsgruppmöten. Och ändå har tillvaron förändrats sedan höstterminen 2008.

Sonen är ett år äldre. Förutsättningarna för nya projekt och verksamheter har förändrats. Och en del nya ansikten i bilarna på vägarna och i bussar och tåg. Nya ansikten, då Stockholm har fortsatt att växa genom inflyttade som är förväntansfulla inför en ny tillvaro. En ny tillvaro på en ny arbetsplats eller som studerande.

Stockolm växer och kommer att fortsätta växa. Enligt nu gällande prognoser har vi växt med en halv miljon människor – motsvarande ett helt Göteborg - till 2030. För att alla som flyttar hit ska kunna ha en fungerande vardag måste det finnas tillräckligt med bostäder och en infrastruktur som möjliggör resande såväl i egen bil som med kollektivtrafik. Att tillbringa timmar varje dag för att resa till och från arbetet tär på livskvaliteten. Att inte hitta ett funktionellt boende förhindrar på sikt att människor kan flytta till Stockholm. Vilket i sin tur hämmar tillväxten – inte bara i Stockholm utan i förlängningen i hela Sverige.

När jag åker till jobbet slås jag av hur vackert Stockholm är. Mycket är sig likt – som det alltid har varit. Men jag slås även av potentialen till förändring i bemärkelsen utveckling. Med lite fantasi, entusiasm, fördomsfrihet och (politisk) vilja, rymmer Stockholm en stor utvecklingspotential. Vilket är ingången till vårt seminarium – Landmärken för ett Stockholm i världsklass - under Business Arena den 17 september. Vid seminariet kommer fyra arkitektbyråer att presentera sina förslag för att nå visionen Stockholm – the Capital of Scandinavia.

Vare sig vi vill att vår stad ska förändras eller ej så kommer den att förändras. Precis som att barnen blir äldre. Och att nya ansikten syns i bilar, bussar och tåg. Vi har bara att bestämma över vår attityd till detta. Öppenhet eller inskränkthet? För mig är valet enkelt… 

I går deltog jag vid en paneldebatt som Sabo arrangerade i Visby. Temat var ”Har bostadsbolagen ett samhällsansvar?”.

Självklart har bostadsbolagen detta. Och de allra flesta tar ett ansvar. Därför att förvalta fastigheter är en del av samhällsbygget. I våra fastigheter bor människor. Och fastigheterna är en del av vår bebyggelse – våra städer.

I panelen deltog bland andra Barbro Engman från Hyresgästföreningen. Och Kurt Eliasson från Sabo. Vi var alla tre rörande eniga om vikten av att alla aktörer samverkar och tar ett gemensamt ansvar. Men jag blev ändå lite beklämd av att höra den gamla ålderstigna retoriken, som Barbro vid ett par tillfällen framförde. Den retorik som odlar myten att privata företag bara vill ha kortsiktiga vinster och därför inte bryr sig.

Att det finns dåliga exempel är jag den sista att förneka. Men de finns även på den kommunala sidan. Undrar om Barbro såg Rapport-inslaget igår kväll med ett reportage från ett undermåligt kommunalt bestånd i Katrineholm.

Vi får aldrig acceptera att människor tvingas bo i fallfärdiga hem. Oavsett det är en kommunal eller privat fastighetsägare. Lösningen är dock inte att slänga klyschor omkring oss. Lösningen är att ta sitt ansvar genom att föra en konstruktiv dialog och skapa samarbeten med andra ansvarstagande aktörer.

Jag avslutar och önskar glad sommar med ett citat från en av våra medlemmar, ”Samhällsansvar är inte en separat fråga. Samhällsansvar är inte en skyldighet, utan en del av vårt uppdrag”.

Häromkvällen deltog jag vid ett styrelsemöte vid en av våra lokalavdelningar. Det var mulet och kallt utomhus och regnade ihärdigt. Men inne runt bordet saknades inte värme och glöd. En mängd frågor diskuterades - i stort och smått. Allt från arrangemang för medlemmarna på nästa års årsmöte, till uppföljningen av kontakter med potentiella nya medlemmar, till klimat- och energifrågor och människans påverkan i denna utveckling.

Men det som förenade var det enorma engagemanget för nutid och framtid. Behov och förändringar. Diskussionerna togs på allvar samtidigt som det var nära till skrattet.

Jag fascinerades över sällskapet och tänkte – detta är vad Stockholm och stockholmarna behöver. Fastighetsägaren är en person och verklig. En människa av kött och blod som känner engagemang. Utan det kan vår stad inte utvecklas. Och utan det inga bostäder som kan utvecklas för de som vill bo.
 

I går hade vi vårt årsmötesseminarium ”En stad för alla”. Bilden av människor i social utsatthet belystes från olika perspektiv. Ulf Kristersson (m) Stockholm stad, Anders Johansson (s) Sigtuna, Marika Markovits, Stockholms stadsmission och undertecknad berättade om vad vi gör och vad vi vill göra mer.

Engagemanget och intresset i rummet var stor bland åhörarna, som primärt bestod av medlemmar, dvs fastighetsägare. Det är inte så konstigt att frågorna engagerar, för de allra flesta har nog någon erfarenhet i den egna familjen, hos vänner eller i den nära omgivningen som gör att man har berörts av social utsatthet i någon form. Och inte minst, kanske ser exempel på detta dagligen bara genom att vistas i storstan.

Under kvällen hade vi den sedvanliga årsmötesmiddagen, där god mat och dryck serverades, och sällskapet var muntert. Min känsla av att tillhöra en priviligerad grupp var starkt närvarande hela kvällen. Tankarna gled över till de som aldrig fått vara med, till de som inte kan klaga över ett jobb som tar för mycket tid, som inte har att prioritera och välja bort sociala evenemang och att träffa alla vänner, just för att de är så ensamma.

Det är lätt att bli tungsint och känna att det inte spelar någon roll vad jag gör, för misären är så stor och hopplös. Men det stämmer inte. Det spelar roll vad du och jag gör, såväl i det lilla som det stora. Att bemöta sin omgivning med respekt och värdighet, oavsett den personens bakgrund och levnadsbetingelser, är ett första steg till att bidra till att skapa ett bättre samhälle och en stad för alla. Ett sätt att ta samhällsansvar.
 

Tisdag eftermiddag, 16:57. Telefonen ringer när jag kliver ur bilen med sonen och hans kompis som fått följa med hem från fritids. Ser vem som ringer och bestämmer mig för att svara – trots att jag samtidigt måste övervaka två ystra 7-åringar som springer omkring i garaget och busar. Rösten låter upphetsad – nervös. ”Jag är på väg nu. Fullmäktige börjar kl 17. hör av mig så fort beslutet är taget. Någon gång efter sju.”

Det dröjer mycket längre än så. Kl 22:18 ringer telefonen igen. Samma röst. ”Det gick bra! Fullmäktige antog förslaget. Nu kan vi gå vidare. Men det var en tuff debatt.”

Våndorna är stora vid ett förändringsarbete. Hur många gånger har jag själv inte erfarit det. Att vara en av få som arbetar med en fråga. Och brinner av övertygelse att detta är rätt. Men där det krävs att alla känner detsamma, för att det ska kunna leda till förändring i dess sanna bemärkelse.

Jag vaknar nu på morgonen, och det första jag känner när jag tänker på gårdagen är beundran. Förändringsarbete kräver mod och starka värderingar. Jag känner beundran för de inom Hyresgästföreningen som faktiskt vill. Och som arbetat så hårt för att få med sig sin egen organisation.

Jag kan idag inte sia om framtiden och säga helt säkert vad det kommer att leda till. Men ett vet jag. I går kväll togs ett viktigt steg för att hyresrätten på sikt ska kunna bevaras. Och utvecklas.
 

Den 15 maj presenterades ett förslag till nytt hyressättningssystem för Stockholm till Hyreskommittén. Ett förslag som ska debatteras i kväll vid ett fullmäktige hos Hyresgästföreningen.

Vi vet alla att hyresmarknaden i Stockholm sedan länge har haft stora brister. Det råder stor brist på lediga lägenheter. Den som har ett kontrakt släpper det inte. Och vi vet att svarthandeln mellan hyresgäster vid byten är omfattande. Vi vet också att det i princip kostar lika mycket att bo, oavsett läget. Och att den privata hyresrätten har omvandlats till bostadsrätt i en rasande takt. Sedan mitten på 70-talet har 200 000 privatägda lägenheter blivit 100 000.

Hyresgästföreningen har i kväll i sin hand att bestämma sig för att fortsätta det förändringsarbete som nu har påbörjats. Detta förändringsarbete handlar om alla de som redan bor eller vill bo i Stockholm. Och alla de som inte har höga inkomster eller goda kontakter. Jag hoppas innerligt att Hyresgästföreningens fullmäktige känner för dem och vill bidra till att göra Stockholm till en ”stad för alla”.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2951119.svd
 

”En stad för alla” är rubriken för vårt seminarium nu på onsdag. En legitim fråga är om vi som bransch har några beröringspunkter i ämnet?

Mitt entydiga svar är JA. Fastighetsägare är otroligt viktiga för att skapa förutsättningar att Stockholmsregionen blir en stad – eller samhälle – för alla. För att nå den visionen krävs samverkan mellan det offentliga och det civila samhället, där näringslivet spelar en viktig roll som del av det civila samhället. Och den gemensamma nämnaren för detta är du och jag – den enskilda individen.

För inget samhälle, inget näringsliv, ingen civil sammanslutning har förutsättningarna att bli något bättre än det du och jag tillsammans skapar. Det är den enskilda individen och våra gemensamma värderingar som skapar sammanslutningar i olika konstellationer. Och det är genom att bidra på individnivå och de resurser vi besitter som vi tillsammans kan skapa ett bättre samhälle.

Fastighetsägarna Stockholm och dess medlemmar är en av samhällets viktigaste aktörer. Det är vi som bygger och förvaltar hus. Utan en väl fungerande fastighetsmarknad kan ingen stad skapa goda förutsättningar för sina invånare. Därför har vi som bransch många beröringspunkter när det gäller att skapa en stad för alla.

Vill du komma på vårt seminarium? Anmäl dig genom länken. http://www.fastighetsagarna.se/web/En_stad_for_alla_-_arsmotesseminarium.aspx