Sverige är på god väg att ta sig ur lågkonjunkturens grepp - i alla fall enligt finansminister Anders Borg, som igår skruvade upp prognosen för den svenska tillväxten rejält. Även om en del av det positiva budskapet nog får tillskrivas det stundande valet, ser det mesta faktiskt betydligt bättre ut nu än för bara ett halvår sedan. Uppenbarligen har det som, för svensk del, inleddes som en industrikris, inte blivit mycket mer än så. Tjänstesektorn står hyfsat intakt, trots den kraftiga lågkonjunkturen. De enorma insatserna i form av finanspolitiska stimulanser, statliga garantier och räntesänkningar lyckades uppenbarligen fånga upp de fritt fallande ekonomierna, av vilka den svenska tillhörde de som föll snabbast.
P.g.a. de ljusare utsikterna tycker nu många att det är dags för Riksbanken att höja räntan. Men då glömmer man det faktum att den låga räntan är ett av de viktigaste skälen till att krisen i Sverige i så hög grad begränsats till industrin. En tidig räntehöjning kommer att uppfattas som att Riksbanken har inlett en räntehöjningscykel. Det skulle snabbt leda till en förstärkning av kronan och därmed slå på den redan liggande exportindustrin. Situationen är allvarlig och riskerna betydande med tanke på att många av våra viktiga exportmarknader framöver kommer att tyngas av de budgetsaneringar som oundvikligen kommer att ske under de kommande åren. Draghjälpen utifrån blir därmed svagare än normalt och kommer att vara så ett bra tag till.
Varför skulle Riksbanken riskera den sköra återhämtningen genom att höja räntan när såväl inflation som inflationsförväntningar är fortsatt låga. Får vi inte igång exporten på allvar är risken stor att krisen sakta med säkert kommer att äta sig in i tjänstesektorn också. Jag tror inte att Riksbanksledningen vill se en sådan utveckling. Därför påverkar finansministerns nya prognos inte Ingves & Co:s syn på behovet av räntehöjningar. Räntevapnet får alltså stå i vapenskåpet ett tag till (möjligen skarpladdat). Och det har nog inte finansministern något emot.