På dagens DN Debatt tackar finansminister Anders Borg det svenska budgetpolitiska ramverket, med överskottsmål, utgiftstak och kommunalt balanskrav, för att Sverige gått igenom det konjunkturella stålbadet med hyfsat stabila offentliga finanser. Självklart har han rätt. Ramverket har säkerligen varit tryggt att luta sig mot när oppositionen återkommande krävt att utgiftskranarna ska skruvas på för fullt. Regeringen ska ha en eloge för att den undvikit populistiska utspel i just den frågan.
Regeringen, med finansministern i spetsen, ska också ha en eloge för att den inte har gett efter för Svenskt näringslivs och andras krav att slopa överskottsmålet. Ministern har min respekt för det. Till skillnad från många andra länder slipper vi därför nu genomleva en plågsam sanering av statsfinanserna genom höjda skatter och/eller minskade utgifter. Det stärker också de internationella långivarnas förtroende för Sverige och leder därmed (allt annat lika) till att Sverige kan låna till lägre räntor utomlands. Det räcker med att nämna Grekland (eller 90-talskrisens Sverige) för att alla ska förstå vad det innebär. Det finns inga fria luncher.
Uppfylld av den sunda ekonomiska politikens välsignelser vill nu finansministern stärka det budgetpolitiska ramverket ytterligare, bl. a. genom att lagfästa överskottsmålet. Det kan nog vara klokt, men det är viktigt att lagen inte blir alltför stelbent. I en framtid där Sverige betat av sin statsskuld, kommer ett överskottsmål att leda till uppbyggnad av stora statliga fonder. Är det vettigt? Då, om inte förr, finns det fog att tala om en överbeskattning av svenska folket. Det finns också en risk att framtida regeringar kommer att vilja använda dessa fonder på ett osunt sätt, exempelvis för att öka sina möjligheter att bli omvalda. Därför är det viktigt att lagen tydligt anger hur ackumulerade medel ska hanteras. Lite klokare bli vi förhoppningsvis när finansdepartementet presenterar sitt förslag i lite mer detalj senare idag.