Det tog tio år för domstolarna att avgöra en tvist mellan Fastighetsägarna Stockholm och Riksskatteverket. Tvisten gällde frågan om staten höjt taxeringsvärdena för fastighetsägarna i Stockholmsregionen mer än vad det fanns underlag för. Fastighetsägarna förlorade, delvis för att målet blev så gammalt att det tappade i aktualitet. Det är ju en orimligt lång tid.
Fastighetsägarna begärde därför ett symboliskt skadestånd av staten - en krona. Justitiekanslern, som svarar för staten i sådana ärenden, tog nästan två år på sig att komma med sitt beslut. Vi får ingen ersättning. Däremot beklagade JK, Göran Lambertz, att ärendet hos JK dragit ut på tiden.
Sorgligt nog finns det många liknande exempel. Ett mål om hyressättning efter en ombyggnad i Solna tog över sju år. Är det så att domstolar och myndigheter inte prioriterar ärenden som är på väg att bli gamla surdegar? Eller är orsaken en ökande brist på personella och ekonomiska resurser?
Hur lång tid får det ta? Mer än årslånga väntetider innebär att vittnen inte kommer ihåg vad som hänt, att villkor och förutsättningar blir inaktuella och att kostnaderna ökar kraftigt. Det är väl ändå inte meningen att vi ska avstå från rätten att få vår sak prövad på grund av sådana risker.
Tilltron till att våra dömande organ är fundamental i en demokrati. Det förutsätter att domstolar och andra rättsliga instanser har de personella och ekonomiska resurser som krävs för korrekta och välövervägda domar och beslut inom skälig tid.