En socialt hållbar bostadspolitik som når alla

Samtidigt som bostadsbidraget möjliggör att hushåll kan efterfråga ett större utbud av bostäder har det begränsningar och kan förbättras i flera avseenden.

I dag täcker bostadsbidraget del av kostnaderna för den bostad man bor i. Med möjlighet till ett förhandsbesked om rätt till bostadsbidrag skulle det även kunna bli ett stöd som gör det möjligt för människor att finna den bostad de behöver eller önskar, oavsett hur deras boendesituation ser ut i dag.

Konsumtionsstöd för boende, i form av bostadsbidrag och bostadstillägg, kan i dag inte sökas av alla. Det begränsar dess funktion som stöd för en socialt hållbar bostadsförsörjning. Stödet bör kunna sökas av alla och prövas mot hushållsekonomiska förutsättningar, inte ålder eller hushållssammansättning.

Bostadsbidragets storlek har över tid tappat följsamheten mot kostnadsutvecklingen i samhället. En uppdatering av dagens stödnivåer och gränsvärden för hyreskostnader är nödvändig. Därefter bör dessa hållas uppdaterade genom indexering.

Beslut om bostadsbidrag bör grundas på de månatliga inkomstuppgifterna i arbetsgivardeklarationerna i stället för en bedömning av framtida inkomster under året. Dagens ordning medför risk för stora återbetalningskrav och en skuldsättning som gör att hushåll hamnar hos kronofogden.

Fler kommuner bör utnyttja sin möjlighet att erbjuda ett kompletterande kommunalt bostadsbidrag.

Hyresgarantin är ett verktyg för att ge tillgång till en permanentbostad för hushåll som annars har sämre chanser att få det, beroende på exempelvis låg eller osäker inkomst, skulder hos kronofogden eller betalningsanmärkningar. I praktiken utgörs hyresgarantin av ett borgensåtagande som kommuner utställer som säkerhet för ett avtal om hyra av bostadslägenhet om den ska användas som permanentbostad med hyresrätt som är förenad med rätt till förlängning.

Reglerna för hyresgarantin har hittills inte avgränsat åtgärden utifrån hushållssammansättning utan efter behov, och då tagit sikte på hushåll som bedöms ha förutsättningar att utan försörjningsstöd fullgöra hyresinbetalningar. Hyresgarantin bör fortsätta ha en sådan bred målgrupp för att vara användbar för fler och inte avgränsas till exempelvis barnfamiljer.

Hyresgarantin bör därtill ha en utformning som gör att geografiska hinder undviks. På flera bostadsmarknader, inte minst i och kring storstäder, har kommungränser mindre betydelse för den bostadssökande. Krav om att hyresgaranti som utställs av kommunen bara får användas för bostad i samma kommun begränsar därför den sökandes möjligheter att finna en bostad. En kommunal hyresgaranti behöver mot den bakgrunden kunna användas även i närliggande kommuner.

Det genomförs fler än 2 000 vräkningar varje år. Det innebär att var tredje ansökan till Kronofogden om avhysning av hyresgäst leder till ett vräkningsärende. Hushåll som vräks bidrar till att hemlösheten växer och de berörda hushållen får samtidigt det svårare att hitta en ny bostad. Att inte fler av ansökningarna leder till att hyresgäster faktiskt avhyses beror ofta på ett väl fungerande vräkningsförebyggande arbete i flera kommuner, där socialtjänsten samverkar med Kronofogden, hyresvärdar och ideella aktörer.

Kommunerna har i dag stor frihet att välja hur de organiserar det vräkningsförebyggande arbetet. Det ser därför väldigt olika ut över landet. Färre än hälften av kommunerna har medarbetare med ansvar för att förebygga vräkning och bara i var tredje kommun förekommer samverkan med privata hyresvärdar.

Ett tydligare regelverk bör därför utformas kring obligatoriska rutiner och resurser som ska finnas i alla kommuner för att fånga upp delar som i dag saknas eller bedrivs med otillräcklig kvalitet. Eftersom tidigt agerande är A och O för att lyckas behöver det finnas upparbetade relationer och rutiner mellan socialförvaltningen och flera hyresvärdar. Kommunen bör kunna erbjuda hyresvärdar ”en väg in” för att uppmärksamma socialförvaltningen på hyresgäster som har problem och det behöver finnas medarbetare med särskild kompetens och ansvar för vräkningsförebyggande insatser, som samtidigt är väl förtrogna med den lokala bostadsmarknadens egenskaper och aktörer.

För personer som av olika anledningar inte kan få sina bostadsbehov tillgodosedda på den ordinarie bostadsmarknaden kan kommuner erbjuda särskilda boendelösningar, ofta med ett tillhörande boendestöd. Den vanligaste formen är så kallade sociala kontrakt som fördelas och administreras av kommunens socialtjänst.

Bostäderna, som är utspridda i bostadsbeståndet, hyrs av kommunen som sedan i sin tur hyr ut dem i andrahand, mer eller mindre tillfälligt. I motsats till akuta insatser för nödbistånd för boende (t.ex. upphandlade akutboenden, hotell och vandrarhem) med återkommande nödprövningar används sociala kontrakt som ett mer långsiktigt stöd för att underlätta inträde till eller återetablering på bostadsmarknaden. Andrahandsuthyrningen sker ofta som ett ”övergångsboende”, med ambitionen att hushållet ska kunna ta över förstahandskontraktet efter en tid. Det förekommer även i form av ”genomgångsboende”, där uthyrningen syftar till att både lösa ett temporärt bostadsbehov och att underlätta för hushållet att själv finna ett permanentboende på marknadens villkor.

Mängden sociala kontrakt motsvarar knappt två procent av hyresbostäderna i Sverige. Jämfört med flera andra stödformer erbjuder de möjlighet till en riktig bostad för de som saknar, trygghet och långsiktighet. Det är därför motiverat att utveckla stödformen så att den kan användas både oftare och på ett mer flexibelt sätt, avseende till exempel vem som efter biståndsbedömning kan erbjudas en sådan bostad, hur länge någon kan bo i en sådan bostad och hur boendekostnaderna kan fördelas mellan hushållet och det offentliga.

Att anskaffa och förvalta bostäder för uthyrning i andrahand kräver särskild kompetens. Med en stor mängd sociala kontrakt har socialförvaltningar runt om i landet tvingats avsätta stora resurser på hantering av boende. Det är inte en hållbar lösning vare sig för de individer som berörs eller kommunen. Resurser som läggs på att hitta boenden, hyresadministration och tillsyn av de sociala kontrakten skulle i stället kunna läggas på att utifrån den kompetens socialtjänstens medarbetare besitter stödja individer och familjer som har problem kring exempelvis missbruk, psykosocial hälsa och ungdomskriminalitet samt biståndsbedömning avseende ekonomiskt stöd.

Dagens situation medför en dubbel undanträngningseffekt, där samhällets stöd blir otillräckligt för olika grupper som socialtjänsten bistår. Inom ramen för en flexiblare användning av sociala kontrakt bör man därför även titta på om fler kommuner kan jobba med separata boende- eller lägenhetsenheter och om en viss andel av de sociala kontrakten kan administreras av andra än socialtjänsten om det saknas behov av särskilda förvaltnings- och stödinsatser kring boendet.

Många hemlösa finner tillfälliga lösningar genom olovlig uthyrning av hyresbostad, i lokaler som är olämpliga för boende eller under villkor som är ovärdiga eller rentav farliga. Det finns flera exempel på hur skrupellösa individer eller organiserade kriminella nätverk utnyttjar den utsatta situation de hemlösa befinner sig i.

Ibland bidrar det offentliga till att göra denna verksamhet både möjlig och lönsam. Det måste upphöra. Vid utbetalning av försörjningsstöd bör till exempel socialtjänsten regelmässigt försäkra sig om att skälig kostnad för boende och bostadsstandard inte beaktas om det handlar om olovlig uthyrning. Kommunen kan inte medverka till medfinansiering av en illegal verksamhet, även om det kortsiktigt löser bostadssituationen för det berörda hushållet.

Samhället måste även i högre utsträckning kunna erbjuda alternativa tillfälliga och trygga boenden för dem som annars saknar alternativ. Här skulle fler förturer i kommunala bostadsköer och en utveckling av stödformen sociala kontrakt kunna ha stor betydelse.